Spaanheden.

Att folk kommer fram och frågar" Hur mår du?" Gör bara så att tårarna flödar mer. Jag kan inte beskriva känslan för tårarna bara kommer och dom finns bara där. Det är männskligt att gråta ut sin sorg och sörja den man precis förlorat. Begravningen kommer vara så fin och" glad", glad musik som gör att vi minnst morfar och inga svarta kläder.
"ett sista farväl" säger man, kommer jag att klara det? Jag kommer inte kunna lämna kyrkan.. för jag vill inte att någon ska ta dig ifrån mig.
Jag känner mig så ensam, Mamma har Roger. Mia har Anders. Hans har Marie och Thomas har mormor. Jimmy har Ida.. Jag har .. ? ingen.
Jag trodde att du skulle finnas där för mig hela tiden, och att jag skulle bli gammal med dig precis som du sa till mig. De va du som sa alla dom fina orden om "framtiden" men de va ja som va för snabb. Det gör mig arg när ja tänker på att du vill gå vidare och leva. jag står kvar på samma ställe och trampar.
Jag kommer stå här länge.
Det känns som man står vid ett stup, en bergs vägg. Nedanför mig så finns en grön skogsdal och ett vattenfall. Man ska kliva steget utanför för att komma vidare.. MEN de steget tas aldrig bara steg längre bak!